Vad ska vi med konst till? Behövs konsten verkligen idag, när Putins stormtrupper ostraffat invaderar fredliga grannländer, när islamiska staten begår folkmord i mellanöstern, när satiriker mejas ned med maskingevär, när muskulösa väktare misshandlar barn på öppen gata, kort sagt när övergreppen ohejdat pågår över hela världen? Är inte konsten under sådana förhållandet ett misshushållande med resurser? Borde vi inte alla ägna oss åt direkt, akut nödhjälp och rak opinionsbildning?
Tvärtom, vågar jag påstå. Tvärtom behövs konsten idag mer än någonsin, då konsten, snarare än någon vagt formulerad värdegrund, är vårat främsta värn mot barbariet. Det är nämligen ingen slump att barbarer och förtryckare, från Attila till Hitler, från Stalin till Putin, från den mongoliska horden till den “islamiska” staten, alltid försökt kväva och förstöra den fria konsten. De vet nämligen vad spelet slutligen gäller, att det fria tänkande som konsten fostrar är det största enskilda hotet mot deras andemässigt sterila herravälde.
Går inte att särskilja på estestol pcj etiken!
Man kan helt enkelt inte särskilja estetiken från etiken, vilket nazisternas, kommunisternas och islamisternas fyrkantiga och tomma konstförsök visar. Visst, det kan erkännas att vissa nazistiskt anstrukna författare åstadkom storverk, att Leni Riefenstahl gjorde storslagna filmer och att IS hymner kan vara riktigt vackra. Detta visar dock bara på att även i det omänskliga barbariets själva hjärta söker mänskligheten tränga sig fram. Hur vidriga de totalitära massmördarna än är, förblir de dock i djupet av sina själar människor, vilket kommer till kontrollerat uttryck i vissa aspekter av deras skapande verksamhet.
Den som hävdar att konsten måste stå åt sidan, att statsbidrag till kulturen måste skäras ned till förmån för något mer produktivt, behjärtansvärt eller vad det nu kan vara frågan om för ursäkt, står alltså, på ett grundläggande plan, på samma sida som vår tids främsta despoter och slaktare.
En ständig motståndsman mot sin tids mörkerkrafter
Den konstnärliga utövaren, oavsett inom vilken genre, är enligt samma logik på samma sida som de hjältemodiga kurdiska och ukrainska soldater av idag och motståndsmän av igår som står slaktarna emot, i Kobane och Mariupol, i Stalingrad och Warsawas ghetto, i Budapest 1956 och Prag 1968.
Konstnären är helt enkelt i kraft av sitt ämbete en ständig motståndsman mot sin tids mörkerkrafter, oavsett om dessa framträder som uniformerade fascister eller stalinister, som svartklädda terrorister, steroidstinna väktare eller kostymerade näringslivspropagörer.
Konsten har alltså en ständig relevans, i synnerhet i mörkare tider när diktaturens och förtryckets kreatur vädrar morgonluft, och de totalitära idéerna sprider sig. Då står den konstnärliga utövaren där, beväpnad med sin pensel, sin penna, sitt instrument, sin hjärna, jämsides med sina bättre beväpnade kamrater i den fysiska frontlinjen, på de faktiska barrikaderna. Men lika hjälplös som konstnären är utan de antifascistiska fronthjältarnas rent fysiska skydd, lika meningslös är fronthjälten utan den konstnärliga tillvaron i ryggen. För det är i konstens värld, i det fria, kreativa skapandet, som vi hittar de kärnvärden som kampen står om: frihet, jämlikhet och syskonskap. Utan konsten blir dessa koncept värdelösa, och livets rika palett reduceras till en blygrå och tröstlös kamp för den rena överlevnaden.
Därför är det av yttersta vikt att vi står upp för konsten, rakryggat och utan skam. Skäms inte för att dina, ur marknadens hårda logik, “meningslösa” studier av humaniora eller konstnärliga ämnen. Göm dig inte bakom ditt förvärvsarbete när den oundvikliga frågan om “vad du gör” kommer upp, utan deklamera stolt och upprätt att du är poet, konstnär, filmare, författare, skådespelare, rappare, var din passion än ligger.